Förlossningsberättelse, Liam 101209.
Sagt och gjort, la mig ner en stund. Då började värkarna helt plötsligt tätna ner till 2-3 min. Ringde in ännu en gång. Hon sa att de inte hade något rum att erbjuda då det var fullt i alla deras rum. Hon ringde in till Malmö under tiden jag väntade i telefonen. De hade ett rum ledigt och barnmorskan i Lund sa till mig att packa väskan och ta mig in till Malmö.
Kl.06.30 anländer jag till Malmö, blir visad till mitt rum, uppkopplad på ctg och de kollade hur mycket jag var öppen. 3 cm och livmodertappen var mjuk. Så visst var allting på gång. Fick antibiotikan mot gbs:en och ett löfte om att de inte skulle skicka hem mig. SKÖNT! Värkarna var oregelbunda och skiftade i styrka hela tiden. Timmarna gick och värkarna kom och gick. Efter 8 timmar, runt 13.30 tiden kollade de mig igen. Var då öppen 4 cm. Hade öppnat mig 1 cm på 8 extremt långa timmar. Kände mig så hopplös.
Timmarna gick, rättare sagt 6 timmar flög förbi utan att mycket hände, hade öppnat mig till 5 cm, fick en dos antibiotika till. Mamma tittade in vid 18 tiden, hade då precis fått en tablett som skulle öka mina värkar. Vi gick flera runder i korridoren men inte mycket hände. Hade bara småvärkar hela tiden. Försökte få i mig lite mat, men de gick inte att få i mig något. Mådde så himla illa hela tiden. Kallade iallafall in barnmorskan och fick akupunktur i ryggen, hårbotten och i handen. Det hjälpte en liten stund, men tillslut slutade den fungera. Bad om lustgas, de hjälpte mig att andas och jag fick snabbt in rätt teknik. Wow säger jag bara, hamnade i himlen med en gång. Timmarna gick även nu.
Efter kl 22 byttes det till ett nytt skift och jag fick ännu en ny barnmorska och hon tittade hur mycket jag öppnat mig, 5-6 cm ungefär samma som tidigare. Fick ett värkdropp, som skulle sätta igång värkarna ännu mer. Tjofaderittan, droppet tog slut. Ut på promenix i korridoren igen och då satte de ”riktiga” värkarna igång. Det gick knappt att gå i korridoren längre. Stannade var och varannan minut med värkar. Gick tillbaks till rummet igen, till min älskade lustgas. Tror jag överdoserade litegrann, hade svårt för att avgöra när värkarna började och slutade, så jag andades lustgasen mest hela tiden. (a) HAHA. Hade himla ont då, kallade in barnmorskan igen för att se om det hänt något, så ont som jag hade då så tyckte jag att det var dags att föda nu. Vilken lycka det var när jag nu var öppen 8-9 cm. Wiho, bebis snart påväg.
Jag fortsatte med min lustgas, tänkte inte riktigt på tiden, så när krystvärkarna startade hade jag ingen aning om vad klockan var. (Har inte fått förlossningspapperna ännu, men lovar att uppdatera om de exakta tiderna senare..) Cirka en kvart efter de varit inne och kollat hur öppen jag var bad jag Henke ringa på larmet. Nu ville bebis ut, de säger ju att det känns som om man ska skita på sig när krystvärkarna sätter igång. Helt rätt ;) Barnmorskan och sköterskan kom in. Mina änglar. 23.40 började krystvärkarna på riktigt. Fick order om att krysta varje gång jag kände att det tryckte på och sagt och gjort de gjorde jag. Fast lillen (som jag då inte visste könet på) satt fast. Hjärtat började sjunka drastiskt och de började bli lite småpanik i rummet. De började ringa på förstärkning och jag blev tvungen att kämpa ännu mer med att krysta. Barnmorskan la tillslut hela sin vikt över magen och tryckte på så fort jag hade en värk.
Kl 23.52 efter 12 minuters krystande, den 9 december 2010 tittade en liten pojke ut. 3735 gram tung och 53 cm lång. Världens finaste lilla bebis fick namnet Liam. Lyckligare än någonsin över vad jag åstadkommit fick jag krysta ut moderkakan, få några stygn där nere och sedan njuta av min son. Började så smått med amningen.
Vi fick in fika på rummet och gud vad gott det var med mackor efter att inte ha ätit sen kvällen innan. Eftersom jag har gbs fick inte Henke stanna med oss på bb, jag fick dela rum med en annan tjej som också fött barn samma dag i vecka 36. Så han var en liten kille. Henke åkte hem halv 4 på natten och jag var helt plötsligt lämnad ensam. Med en liten bebis.
Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Lilla jag, med en bebis. Har nog aldrig sovit så dåligt som jag gjorde den natten.
