Veronica | Mammaliv - Studerande - Gravid

Idag var det då dags att berätta om min första kärlek. 17 år gammal var jag när jag träffade honom första gången, den 5 januari 2008. Snart 3 år sen. Minns dagarna som om det var igår. Jag och killen är inte tillsammans längre. Det vi hade är historia nu. Men om jag var kär? Ja det var jag absolut, låter kanske smått patetiskt, men de 3 månaderna och 13 dagarna vi hade tillsammans, var DÅ de bästa jag någonsin haft. Killen hette Henry. Till en början månaden efter det tagit slut mådde jag skit, slutade äta, gick ner i vikt, fick en smal kropp jag var nöjd med trots att jag mådde som ett as på insidan och jag var inte sen med att visa det. De första två-tre månaderna efter det tagit slut var vi vänner, träffades några gånger efteråt, kändes ändå tryggt att ha honom där, trots att vi inte var tillsammans.  Men sen gled vi längre och längre ifrån varandra. Idag har vi ingen kontakt alls. Egentligen är det inget jag bryr mig om eller jo, ibland dyker minnena upp och jag tycker det är skitjobbigt, men känslorna jag kände för honom då, går inte att jämföra med det jag känner för Henrick nu. MEN han var min första kärlek, så betyda något kommer han nog alltid att göra.

Idag vet jag att det vi hade var speciellt, iallafall var det de för mig. Tror han har delade meningar om den saken. Vill egentligen inte veta vad han tycker nu. Många idioter har kommit och gått i mitt liv, men han var definitivt inte en av dem.

Nu har den andra kärleken vandrat in i mitt liv, fast det kanske ni redan har fattat, då Henry inte är pappan till bebisen i min mage. Det är ju Henrick som är de. Men ingenting som har hänt i mitt liv ångrar jag. Men däremot ångrar jag vissa personer jag släppt in på hjärtat. Men det är ingenting jag hänger upp mig på i dagens läge. Henrick är min stora kärlek, men den FÖRSTA kärleken, kommer alltid finnas kvar.